Familj.

Sitter i bilen påväg hem från Västkusten och påväg från Viggos studentutspring och Elvers namngivning.

Hela helgen har jag njutit av att vara faster: att hålla i Elvers små, små kramande händer, känna doften i hans mjuka nackvalkar och se det lilla leendet som spricker upp när jag håller honom på det vis att han står på min mage. Han har bara funnits i tre månader och ändå är han så självklar. Jag har aldrig känt den här sortens kärlek till ett barn förut, och tanken av att det förmodligen bara är en bråkdel av vad min storebror känner för sin son är överväldigande.

Nu ska jag raka vägen hem till Felix som jag saknar så. Förtränger att vi, om några veckor, kommer att vara ifrån varandra i först tio dagar och sedan en månad. Jisses.

Puss så länge