Miaobyn.

IgÃ¥r infann sig dagen jag hade väntat pÃ¥ hela resan – vi Ã¥kte tvÃ¥ timmar utanför Kunming, upp i bergen pÃ¥ skumpiga serpentinvägar, för att komma till Miaobyn.

Miaofolket är ett kristet, färgglatt, isolerat och lyckligt minoritetsfolk. I provinsen Yunnan (som Kunming är provinshuvudstad i) finns 25 av de 56 erkända etniska grupperna i Kina. Miaofolket är alltså en av dessa.

I den lantliga lilla byn (med ca 100 invånare) fanns alla sorters djur. Kossor, grisar, höns, ankor etc. Korna bodde under bostadshusen.

Såhär kunde det se ut.

Vi blev bjudna på en färgsprakande lunch med olika sorters kött, groddar, tofu, sjögräs, ris, rädisor, ägg och grönsaker.

Det var andra dagen av ett tredagars bröllop och vi fick vara med! Det hela gick egentligen ut på en lång gudstjänst där människorna i byn sjöng vackra sånger och där prästen predikade. Vi sjöng två låtar som tack för att vi fick komma. Konstigt nog började vår guide stjäla showen och ställde sig själv framför alla i församlingen och började predika och pusha oss att sjunga ännu fler låtar för Miaofolket. Det hela kändes väldigt konstigt och under tiden gassade solen något otroligt så nu är alla vi svenskar brända i ansiktena. På bilden ovan syns de unga, ännu inte gifta, kvinnorna i byn iklädda sina högtidsdräkter.

Tre lekande pojkar under ceremonin.

Brudparet. SÃ¥ unga och fina.

Den största tillgången Miaufolket verkar ha är majs, och det hänger torkad sådan överallt. Inomhus, över taken och längs med väggarna.

Folkdräkt på tork i solen.

Gullig bebis.

�nnu mer majs på tork.

Vi blev hembjudna till tre olika familjer som bjöd oss på mandariner, solrosfrön och godis. Här är en fin kvinna i sitt hem. Alla gifta kvinnor har håret på det här sättet.

Den här flickan var så himla fin. Från första stund vi kom till byn sa hon till vår tolk att hon gärna ville prata med oss men att hon inte vågade. Hon närmade sig försiktigt, bjöd oss på solrosfrön och strax innan vi skulle åka hem bjöd hon in mig och Felix till sitt hus. Där serverade hon oss Sprite i skålar och lät oss hälsa på hennes familj.

Hennes pappa satt i ett hav av potatis.

Hennes morfar/farfar var väldigt glad och nyfiken.

Vi återvände hem helt utmattade av alla intryck. Samtidigt som att många kom fram, skakade våra händer och tackade oss för att vi kom, kändes det fel att göra intrång på deras vardag. Vi är nyfikna och fascinerade av deras livsstil men när man går runt med en stor systemkamera i handen kan det lätt sända fel signaler. Jag är i alla fall otroligt tacksam för att vi fick komma dit och att vi blev så varmt mottagna av många.