Jag, Paulina och Tore satt uppkrupna i Paulinas säng. Pratade om livet.
Dom hade varit tillsammans ett par månader då och jag trivdes i deras sällskap. Vi tre fungerade bra ihop.

Dagen jag träffade dig första gången på riktigt var en söndag. Den 11 Januari 2009. Du och Tore skulle klippa sig i stan, och jag och Paulina följde med. Vi mötte dig i väntrummet i Slussen och du hade din rock på dig. Du log och jag kramade om dig. För vi hade faktiskt träffats en gång förut,
en gång på NRJ när du var där med din förra flickvän. När du stod och höll om henne.

Jag minns hur vi gav upp när vi insåg att inga frisörsalonger var öppna, och istället började vi titta på kläder. Både du och jag hittade en tröja, en röd och blårandig stickad sådan. En tröja som sedan skulle komma att betyda mycket för vårt förhållande.
Medium fanns inte, så vi gav upp.

Paulina viskade “Sebastian sa till Tore att han tycker att du är fett söt!” och jag blev svag i hela kroppen. Jag hade aldrig förut blivit sedd.
Vi gick hem till Tore, och jag och Paulina bestämde oss för att klippa honom istället. Det blev sådär, men Tore var glad ändå. Sålänge satt du på badkarskanten och spelade gitarr. Du var så fin.

När jag kom hem den kvällen hade vi middag med hela familjen för ovanlighetens skull. Jag minns att jag fick ett sms av dig mitt i middagen. “Fan vad jag vill ha den där tröjan!” stod det. Vi smsade lite men sen skrev du “Pallar inte smsa, kan jag ringa?”, och så ringde du.
Hela jag darrade när jag pratade med dig. Din lena röst och ditt ganska ljusa skratt. Du föreslog att vi skulle ses i veckan och leta efter tröjan, och det gjorde vi.

De två veckorna därpå träffades vi mycket du och jag. Vi fikade, åt sushi, tittade på kläder och efter många besök på olika H&Maffärer fann vi slutligen tröjan.
På Wayne’s Coffie delade vi på en varm hallonpaj med vaniljsås. Jag stack in mina frusna fötter under dina lår och insåg hur självklart det var att jag satt här med dig nu. Hur naturligt och avslappnat det var att umgås med dig.  Vi umgicks som vänner och lärde känna varandra, pratade i timtal i telefon om kvällarna och jag hade aldrig träffat någon kille som du. Någon så varm, smart och spännande. Men vad kände jag egentligen? Jag letade febrilt efter svettiga handflator, dunkande hjärta och pirrande mage. Men jag kunde inte hitta några.

Mina kompisar fick stå ut med snacket i veckor om den fantastiska killen jag träffat, men tillslut när jag berättade att jag inte var kär sa dom “Flora, ge inte upp nu! Du blir nog kär snart!”.
Och jag lyssnade på dom, något som jag är så innerligt tacksam för.

Vi satt på sushirestaurang och åt. Jag pillade i stearinljusen samtidigt som vi pratade, och när jag kliade mig i ansiktet hamnade en stearinflaga på min kind. Du böjde dig fram för att ta bort den, och då,
då började mitt hjärta dunka fortare än förr.
När vi sedan gick från restaurangen och följde Kungsgatan upp gick jag närmare dig och krokade i min arm i din. Det var som en elektrisk stöt som for genom hela mig när din kropp nuddade min. Vi stod tätt intill varandra och skrattade när du tog ut pengar i bankomaten på Hötorget.
Jag skulle på musikal om någon timme och du skulle hem, så jag följde dig till Slussen.
Du kramade mig hejdå och gick på bussen, men sedan vände du dig om, sprang ur bussen med armarna utsträckta och kramade mig hårt och länge. Sedan sprang du på bussen igen men vände på huvudet och log brett åt mig.

Mitt hjärta dunkade hårt, hårt.

Nästa gång vi träffades var ännu en söndag med Paulina och Tore. När jag mötte dig vid Tores port kramades vi, men det var inte som förr. Kramen var allt ifrån en vänskapskram och jag njöt av varenda sekund i din famn.
Senare halvlåg vi alla fyra i Tores soffa och jag kunde inte låta bli att se på dig. Paulina var mitt uppe i en Bellmanhistoria när jag böjde mig över dig för att möta läpparna jag så länge undrat hur det skulle kännas att kyssa.Vi kysstes länge just då.

Då började Sebastian-och-Flora-fenomenet. Men fortfarande kunde jag inte tolka mina känslor för dig.

När jag var hemma hos dig för första gången sa du det. “Flora, jag är kär i dig”.
Och allt snurrade i mitt huvud. Självklart blev jag otroligt glad men jag visste verkligen inte vad jag kände. Så långsamt tryckte jag fram orden “Jag vet inte vad kärlek är”. Och dina ögon liksom slokade. Men jag bad om ursäkt och du svarade att det var okej, att jag inte behövde förklara mig.

Ett par dagar senare satt vi på bussen hem från stan, det var en 40 minuters lång resa och vi kysstes under hela färden. Du hade tagit samma buss som mig fast den tog en halvtimme längre. Sakta märkte jag hur tillståndet i min kropp förändrades. Det bubblade, skuttade, hoppade, kittlade i min mage och min hjärta bultade hårt och snabbt.
Jag upplevde mitt första kärleksrus.

“Min kärlek till dig svämmar över nu” minns jag att jag sa till dig och du blev så innerligt glad.

Idag för ett år sen, Alla hjärtans dag 2009, mötte jag upp dig på Café 60. Vi beställde varsin semla i varm mjölk och höll handen under bordet medan vi åt och pratade. Jag var kär i dig. Helt otroligt hopplöst kär i den bruna, lena luggen, de stora mörka ögonen och den lilla munnen. I de markanta käkbenen och de långa fingrarna. Jag var kär i den lena magen, de smala benen och det ljusa skrattet. Jag var kär i värderingarna och allmänbildningen, doften av huden, i de varma kyssarna och i musikaliteten.

Och det är jag fortfarande.

årets semla på alla hjärtans dag med dig. ett år älskling, ett år.