Hans tankar hade bara kretsat runt henne det senaste dygnet. Framför sig såg han hennes glittrande ögon formade likt halvmånar.
För honom, fanns det ingen annan än hon.

Och nu sitter han där på bussen på helspänn. Han har omsorgsfullt valt sätet tvärs emot det som hon alltid sitter på och nu pirrar det i hela hans kropp. Bussen kör på tok för långsamt, tycker han och räknar ned busstationerna. Bara tre kvar nu.
Den här morgonen var luften isande kall, men snön hade visst bestämt sig för att inte komma. Istället hade vattenpölarna frusit till is och frosten täckte varenda millimeter av marken. "Om man kisar" tänker han, "ser det ut som ett tunnt snötäcke."

När det bara Ã¥terstÃ¥r en hÃ¥llplats till hennes, drar han fingrarna genom sitt ostyriga – och omöjliga hÃ¥r och rättar till jackan. Han ser henne kliva pÃ¥ bussen och närma sig honom med försiktiga, men glada steg. Hon ler med stängd mun men glittret och halvmÃ¥narna finns i hennes ögon och hon vinkar med ena handen.
Han höjer handen och vinkar tillbaka samtidigt som det slår en kullerbytta i hans mage. Hon är så söt.

"Hej" säger hon och slår sig ned på sitt gamla vanliga säte. Hon klappar menande på sätet bredvid som för att säga åt honom att sätta sig där, och det gör han.
Nu sitter han tätt intill henne och kan inte få nog av hennes söta doft. Honung, och kanske kanel.
"Hej" svarar han och och trummar med fingrarna på sätet framför. "Hur mår Juni denna kyliga decemberdag?"
"Juni mår bra" fnissar hon och gnuggar sina kalla fingrar mot varandra. "Fast det är alldeles för kallt och jag fryser om tårna." han tittar ned på hennes fötter och ser ett par vita tygskor.
"Inte svårt att förstå det" säger han menande och flinar. "Meh! Vadå du har ju också tygskor!" skrattar hon och pekar på hans svarta converse.

Hennes skratt var något alldeles speciellt, tyckte han. Det lät som fågelkvitter eller ljuv musik.
"Men varför blundar du sådär Elliot?" fnissar hon plötsligt och han upptäcker att ja, han har suttit och blundat. Han har ingen anledning till att ljuga så han ser upp och möter hennes blick.
"Jag tycker om att lyssna på ditt skratt bara."
Hon skrattar till igen men håller sig för munnen då hon förstår att det var just det han pratade om. Generad tittar hon ut genom fönstret men han kan skymta ett leende.

Plötsligt sätter hon båda händerna på fönsterrutan, flämtar till och stirrar ut i vintermörkret.
"Vad är det?" undrar han och ser frågande på henne. Sakta vänder hon huvudet mot honom och ler.

"Det snöar!"
och så tar hon hans hand.

När hon kommer till busshållsplatsen på morgonen sitter en gammal man på bänken och visslar i samklang med vintermörkrets dagliga morgonrush i trafiken. Det är en glad visa och hon kan inte låta bli att nynna med. Farbrorn ser på henne och ler, slutar vissla och säger "du verkar glad flicka lilla!" med darrig röst. Han skrattar rossligt till och visslar vidare.
"Ja, det är jag verkligen!" svarar hon och fnissar till. För det var hon, ja hon var nog gladast på jorden idag.
För hon visste att hon skulle träffa honom den här morgonen. Elliot.

När bussen stannar framför henne och farbrorn, skuttar hon ombord och visar busskortet för chauffören. Hon stoppar tillbaka kortet i fickan igen och kommer på att den utklippta bilden brukade ligga där tätt intill busskortet. Innan hon glömde kvar bilden på sätet. Innan han hittade den.

Hon skymtar Elliots ansikte mellan sätena och siktar in sig på det lediga sätet bredvid honom. Hans isblå ögon möter hennes när hon går genom bussgången och det ilar till i hela hennes kropp när han öppnar munnen och ler mot henne.
Med bestämda steg närmar hon sig honom och hela tiden tänker hon "jag vågar, jag vågar, jag vågar".
Och hon vågar.
Försiktigt slår hon sig ned bredvid honom och han ser förvånad men glad ut. Ja, han ser faktiskt väldigt glad ut.
"Hej Elliot!" säger hon.
"Hej Juni." svarar han och ler större än någonsin. Nu ser hon att han också har små ljusa fräkar som är förströdda på näsan och ut längs kinderna. Hans varma lår är tätt emot hennes och hans arm mot sin och hon känner sig mer hemma än någonsin.
"Brr! Visst är det kallt ute?" säger han plötsligt som för att bryta tystnaden.
"Ja verkligen! Jag frös nästan fingrarna av mig!" svarar hon ivrigt och gnuggar sina frusna händer snabbt mot varandra.
Han ser ut genom fönstret och tittar sedan på henne igen. "Och mörkt är det också, som om det vore natt! Och även fast det är kallt verkar snön inte vilja komma."
Hon skrattar till högljutt och han ser frågande ut.
"Sitter vi här just nu och pratar väder?" fnissar hon och ser rakt in i hans glittrande ögon.
"Haha.. Jo jag antar det.. Jag ber om ursäkt för det." svarar han leende men generat. Hans blick hamnar på hans fötter som så många gånger förr.

"Jo det var ju allt en snygg första konversation" säger hon. "Men nu kan vi skippa kallpratet, för jag vill veta mer om dig! Vem är denne Elliot egentligen?" säger hon och kan inte låta bli att skratta åt det hon just sagt.
"Jaså, det vill du veta? Bakom kulisserna på Elliot, liksom." han skrattar tyst för sig själv och hans kinder färgas återigen röda.
"Ja, var ska jag börja? Jag heter Elliot Storm, gillar Beatles och att skriva."
"Vad skriver du för något då?" säger hon och kan inte sluta tänka på att hans ögon är så blåa som himlen på sommaren.
"Det mesta, historier, dikter och sånt där."
Han skriver dikter. Dikter!
"Jag skulle hemskt gärna läsa någon dikt av dig någon gång." säger hon blygsamt men ser honom rakt i ögonen.
"Det skulle vi väl kunna ordna" svarar han och fingrar på ena jackärmen. "Jag är ledsen, men jag vet inte vad mer jag kan säga om mig själv. Jag vet knappt själv vem jag är." svarar han och istället för att titta henne rakt i ögonen tittar han nu ned i golvet igen och för ett ögonblick ser han så hemskt försvarslös ut.
"Då har vi något gemensamt, du och jag." säger hon och han tittar upp och möter hennes varma blick än en gång.

Han ser hennes kinder snabbt färgas från rosenröda till tomatröda och hon blickar ned i golvet för att sedan skratta till högt och flacka med blicken.
"jaa, så det kan gå" säger hon och ser honom rakt i ögonen. "det är en fin bild, Elliot" fortsätter hon leende.
Han vet inte riktigt hur han ska tolka hennes komplimang, om det ens var en komplimang. Hon kanske är sarkastisk.
Fast varför i hela världen skulle hon klippa ut en bild på honom, om hon inte menade det hon just sagt?

Han tänker att om det vore han som blev tagen på bar gärning sådär skulle han inte kunna hantera det så bra som hon. Nej, han skulle nog gå därifrån och gömma sig för henne resten av livet. Men hon tittar bara på honom, rakt i ögonen och ler så att ögonen formas likt halvmånar.

De här dagarna hade snubblat förbi fortare än han kunde förstå. Han hade sett henne i skolan om dagarna, sett små glimtar av hennes klänningar som fladdrade förbi runt hörnet eller hennes skratt innifrån ett klassrum då han gick förbi. Men i skolan låtsades de inte om varandra ens litegrann. Nej, det var som att den här skruttiga gamla bussen, samma varje morgon, bar på en kraft som gjorde dem till något annat än främlingar.

"Tack.. antar jag" svarar han dröjande och känner hur även hans rodnad kryper upp längs kinderna. Det var så otroligt typiskt honom att bli generad nu. "Men varför?" fortsätter han och ramlar nästan omkull när bussen bromsar in vid en busshållsplats.
"Men Elliot, det sa jag ju!" säger hon roat och fnissar till åt hans klumpighet. "Det är en fin bild!"
Juni, som han så länge tyckt så mycket om pratar med honom, ler åt honom med gnistrande ögon och skrattar med honom.
Hela hans kropp fylls av dansande hormoner som fyller honom med varm lycka från topp till tå. Men allt har ju sitt slut och bussen stannar utanför skolbyggnaden.
"Hejdå då!" säger Juni och ler mot honom återigen samtidigt som hon vinkar med ena handen och springer i kapp en av hennes tjejkompisar  som också är påväg upp till skolan.
"Hejdå Juni" svarar han, men han vet inte om hon hör.

Inte kunde hon veta att något stort skulle hända den här morgonen.
Nej, hon visste inte vad som väntade henne.

Hon drar ned den pudderrosa baskern över öronen när hon står och väntar på bussen. Vinden piskar henne i ansiktet men än har ingen snö kommit, fastän det snart är jul.
Istället duggar decemberregnet som vanligt den här veckan. Hon lyfter huvudet mot den mörka morgonhimlen och låter de tunga regndropparna landa på ansiktet för att sedan rinna ned längs hennes kinder. När hon hör det välbekanta ljudet av bussen som rosslar och kommer närmare runt kurvan, plockar hon upp det nötta busskortet ur fickan som hon har skrivit "Juni Andersson" på med prydliga bokstäver. Hon har sveriges vanligaste efternamn och ett förnamn som är en månad.

Väl inne på bussen är det varmt och hon kan slappna av. Men i samma stund som hon ser hans converseklädda fötter sticka fram i gången mellan sätena sköljer en våg av nervositet och förväntan över henne. Med en duns slår hon sig ned på sitt säte och blundar så hårt hon kan och ber tyst för sig själv att han ska komma fram till henne.

Och plötsligt så står han där i gången framför henne och håller i sig i en stång för att inte ramla omkull när bussen bromsar in. Han är rufsig i håret och ser djupt in i hennes ögon. Han ler med stängd mun och smilgropen syns i kinden.
"Hej" säger han och skruvar på sig. Nu ler han med öppen mun, sådär som på fotot. Det pirrar till i hela hennes mage och hon kan knappt fatta att det är sant, att han verkligen står här.
"Hej" svarar hon och ler tillbaka mot honom. Sakta sträcker hon fram handen och anstränger sig för att inte darra på den. "jag heter Juni" säger hon när han har fattat den och skakar den långsamt. "Jag vet" svarar han och ler mot henne igen. "Och jag heter Elliot."

Nu hade hon kunnat säga "Jo jag vet" men det gör hon inte för hon kan spelreglerna, hon vet hur man ska göra. Istället nickar hon bara.
"Jo, alltså jag har något som är ditt" säger han efter en stunds tystnad. Sakta plockar han upp nånting ur sin byxficka och hon tar emot något som ser ut som en papperslapp. Först förstår hon ingenting men hon väcklar försiktigt upp lappen för att sedan upptäcka vad den föreställer..

När han ser henne gå på bussen tycks hela världen stanna till och det vimlar tankar i hans huvud. Ska han berätta för henne att han har hittat fotot eller ska han låta bli? En del av honom skriker av längtan att få säga det, att på något sett sätta dit henne till bådas fördel. Men den andra delen vägrar. Kanske blir allt bara pinsamt tyst och osäkert. Kanske förstörs denna lilla spänning mellan dem, så att han hamnar på ruta ett igen.

Men han kan inte förneka hur löjligt glad han är för den där utklippta bilden. Att hon hade klippt ut en bild på honom av alla miljoner killar i sverige, alla miljarder killar i världen.
Han fylls från topp till tå av värme. Han känner sig speciell för första gången i sitt liv.

Hon närmar sig honom sakta, och för ett ögonblick står hon i gången och bara ser på honom. Hennes gröna ögon glänser och munnen är halvöppen. Hon ser frågande ut och är lika vacker som alltid. "Herregud" tänker han "nu dör jag". Men det gör han inte, nej han ser bara tillbaka på henne och plötsligt försvinner hon därifrån och sätter sig på samma säte som alltid.

Bussen skakar till i varenda kurva och han undrar när bussbolaget ska byta ut dessa skruttiga bussar som åker runt i den här hålan varje dag. Mittdelen av bussen som ser ut som ett dragspel gnisslar till något förskräckligt i varje sväng och sätena gapar ihåliga på flera ställen där folk har dragit ut vadd.
Den här bussen är egentligen som han. Trasig och utsliten. Fast skillnaden är att från början var bussen ny, skinande och hel. Det har han aldrig varit.

"Nej" tänker han "nu får det var nog".
Det känns som för några dagar sedan då han laddade för att säga hej till henne. Men denna gång ska han berätta.
Ja, han ska hålla upp den urrivna bilden och fråga henne. Rakt upp och ner.

Regnet duggar och träffar hennes kinder som om de vore salta tårar. Hennes vita tygskor blir leriga när hon går till bussen och håret som hon så noga hade fixat på morgonen låg nu i blöta stripor på huvudet. "Just perfekt" tänker hon och kliver på den rostiga bussen som just har svängt in framför henne med en suck.

Och där sitter han, Elliot, och lutar sig mot fönsterrutan samtidigt som han stirrar ned på sina smutsiga converse. "Han har också tygskor fast det är vinter" tänker hon och ler inombords. Sakta vänder han upp blicken och möter hennes ögon en lång stund. Hon kan inte avgöra hurvida den är kritisk eller positiv, men hans panna rynkas en aning som om han vore förbryllad. Elliots isande blå ögon får hennes hjärta att ta ett skutt och hela hennes kropp skälver till likt ett jordskalv.

Hon vill så gärna gå fram till honom och prata om nödvändigheter och onödvändigheter, om strunt och allvar.
Hon vill så gärna vara en del av hans liv.

Men hon törs inte säga ett ord utan pressar fram något som ska föreställa ett leende. För någon sekund ser han henne bara i ögonen och förblir tyst, men sedan lättar hans ansiktsuttryck  och han ler så att en smilgrop framträder i högra kinden. �terigen tar hennes hjärta ett skutt.
Hon har alltid tyckt att "fjärilar i magen" är ett fånigt uttryck men nu kan hon verkligen förhålla sig till det. Ja, hon kan till och med förstå hur folk kan säga att dem svävar på rosa moln.

Hon kommer på sig själv med att ha stått still i gången mellan sätena och tittat på honom på tok för länge. Hon fortsätter bak och slår sig ned på sätet. Flickan tar upp sina leriga tygskor på sätet och slår armarna runt knäna.
"Han är nog det finaste jag någonsin sett" tänker hon.

Han fryser så att han hackar tänder när han sitter på bussen. Eller fryser han verkligen? Han kan inte längre skilja på kyla och nervositet.
Det råder en sorts hatkärlek åt dessa minuter varje morgon, de minuter då han får sitta några meter ifrån henne. Han kan inte bestämma sig för ifall han gillar dem eller inte, för fastän hon är så nära känns hon så oändligt långt borta.

Från det här sätet ser han henne från en ganska perfekt vinkel. Han ser tillräckligt mycket av henne, samtidigt som hon inte kan se mycket av honom utan att behöva vrida på huvudet. Han ser hennes ansikte i profil och det är så vackert, om än inte vackrare än framifrån. Hennes läppar är fint rödmålade och han kan inte låta bli att stirra på dem. Pojken suckar och skakar på huvudet, han måste verkligen sluta med det här nu. Han ökar volymen på sin iPod för att låten ska överrösta hans tankar, men utan framgång. Låttexterna handlar bara om en sak. Kärlek.
Och han vill bort från denna bittra kärlek som bryter ned honom, bit för bit.

Ett gammalt par i åttioårsåldern sitter och håller handen i sätet framför honom och han kan inte förstå hur kärlek kan vara så länge. Hur den kan vara så ren, så äkta. Men framför allt hur den kan vara så otroligt vacker. Det går inte ihop för honom, för för honom har den aldrig varit vacker, bara en pina. Bara en sticka i foten.

När bussen stannar utanför skolan ser han henne börja småspringa mot den gråa skolbyggnaden. På väg ut genom bussen passerar han sätet där hon har suttit även denna morgon, och märker till sin förvåning att hon har glömt något mitt på sätet. Det är en ihopvikt lapp, och han plockar försiktigt upp den och går av bussen. Decemberregnet öser ned, men han går sakta upp mot skolbyggnaden. Varsamt vecklar han upp den lilla papperslappen och hjärtat dunkar ett par extra slag när han ser vad den föreställer.

Det är en bild på honom.

Han var en idiot, det visste hon. Men av någon anledning kunde hon inte släppa honom. Han fanns i hennes tankar hela tiden, och värst var det på kvällen när hon försökte sova. Hon såg hans osäkra ansikte framför sig och hans blick som flackade. Men det var något med den här lugna, osäkra, stillsamma killen hon ville veta mer om. Kanske var det för att hon hade dragits med så många machokillar som levde på att verka bättre än alla andra tidigare. Kanske var det för att hon kände igen sig själv i honom, den delen av henne hon inte visade för andra.

På morgonen hade hon letat fram skolkatalogen och skummat igenom alla ansikten i hennes årskurs för att hitta honom. Och där stod han, på översta raden och log mot kameran. Det var ett fint leende men osäkerheten fanns i hans ögon. Hon hade plockat fram en sax och klippt ut  honom, vikt ihop bilden och lagt den i sin jackficka.

Nu står hon på busshållsplatsen och smakar på hans namn som hon har memorerat tidigare. Elliot.
Elliot Elliot Elliot.
Bussen kommer körande runt kurvan och flickan kliver på. Hon sätter sig på samma plats som vanligt och i ögonvrån ser hon honom sitta och luta sig mot fönsterrutan med hörlurar i öronen. Hon undrar vad han lyssnar på.
Helst skulle hon vilja gå och sätta sig bredvid honom, men något stoppar henne. Kanske är det deras kyliga samtal dagen innan som inte känns så inbjudande.

Hon tar upp det utklippta fotot ur jackfickan och döljer det med ena handen, så att inte han ska se. Hon tycker om hans leende och undrar när hon ska se det i verkligheten också.
När bussen stannar utanför skolan kliver hon snabbt av bussen och rusar mot skolbyggnaden för att regnet öser ned.
Var är snön?

Väl valda ord? jo men visst.
Han blev helt stum av hennes skönhet. De hundratals fräknarna på hennes näsa, den lilla rosa munnen, de gröna ögonen och födelsemärket under hennes högra öga som han tyckte så mycket om.
Han vet inte vad han ska säga och anstränger sig för att inte darra på rösten.
"Ehm.." är det enda han får fram och det låter mer som en hostning än något annat. Hon tittar frågande på honom. "Jo alltså.. det är lugnt." säger han och stirrar ned i golvet. Det känns som att ordet FEG står stämplat i hans panna.
Hur kunde han vara så dum i huvudet? Hon stod ju här och pratade med honom och så var det enda han fick fram helt IQbefriade ord!
"jaha.. men vad bra då." svarar hon och vrider på sig. "vi ses." säger hon snabbt och sen går hon och sätter sig på sin plats igen. Fyra säten framför hans.

När hon vaknade den här morgonen fasade hon för att gå till bussen. Hon hade gått runt och dragit hemma hela morgonen trots att bussen skulle gå om ett par minuter. Hon skämdes så för gårdagen.
Kanske överdrev hon bara.
Varför dessa skuldkänslor, vad var han för henne egentligen? Ingenting, försökte hon intala sig själv.

Bussen kom körande runt kurvan och hon viftar med sin reflex för att busschauffören skulle se henne i vintermörkret. Hela hon darrar av nervositet för att se honom när hon kliver på. Med försiktiga steg går hon bakåt i bussen.
Nu ser hon hans bruna vindrufsiga hår sticka upp bakom ett säte och osäkerheten sprider sig som en bedövningsspruta i hela hennes kropp.
Flickan ökar takten på sina steg och sätter sig på sitt säte, fyra rader framför honom. Hon kan varken sitta still eller tänka klart. Blicken flackar och hon börjar bita på sina naglar.
Hon känner hans blick genom de fyra stolsryggarna. �tminstone tror hon det, och hon börjar vrida och vända på sig.
Nej, det här går inte.
Hon kan inte bara sitta där.

Hon reser sig snabbt upp och går med stadigare steg mot honom. Sen står hon där, nästan orörlig och stirrar på honom.
Han tittar tillbaka, men stirrar snabbt ned i golvet när osäkerheten tar över.
Hon harklar sig.
"Du.." säger hon och försöker fånga hans blick igen. "Jag är ledsen för hur jag behandlade dig igår. Jag vet att vi inte känner varandra eller något, men jag kände att jag verkligen behövde be om ursäkt. Jag var så arg på världen och så gick det ut över dig."
Pojken stirrar ut i mörkret genom fönstret, men vänder sedan huvudet mot henne och öppnar munnen för att forma sina väl valda ord.