allt från secondhand.

skolan var lall, har hängt på stan med cornelia mest hela dagen. och lite med felix och max.
måndagar <3

Åh Esmeraldaesmeraldaesmeralda, alla borde ha en vän som du.

Igår åkte vi några stycken till Bea på Ingarö och gjorde egen pizza. Min kamera var dum men såhär såg det ut:

Vi spelade Alias. Här är Rebecca och Maja <3

Bea och Esmeralda ägde oss andra ganska rejält.

Jag och John var i samma lag. Vi var inte så bra.

Fin kille.

Rebecca var trött.

När det bara var jag, Daniel, Bea, Felix, och Esmeralda kvar lekte vi världens pirrigaste lek. Den går ut på att alla skriver en hemlis på en lapp, sedan blandar man alla lappar alla får dra varsin. Därpå läser var och en upp vad som står på lappen och man får bara spekulera tyst i huvudet vem som nu kan ha haft den där sjuka sexfantasin eller varit kär i den eller den personen. Sen gör man om alltsammans och det kan hålla på ungefär så länge som helst, eller tills hemlisarna tar slut. Så nervöst och så kul!!

Idag sover Paulina hos mig. Finafina Paulina.

nu försvinner jag in till staden med esmeralda och ikväll ska vi ut till bea i skogen för att äta pizza och sova över. fett.

Nu säljer jag en hel del kläder på http://florasbloppis.blogg.se.
Kika in, jag har ganska mycket seperationsångest så jag lovar er att det finns en del godbitar!

ikväll tänker jag vara frisk.
vill dricka vin, dansa och pussa på vänner.

Och vi smälte ihop i varandras armar. Stirrade ut genom springorna i persiennerna.
Vi var inte tillsammans längre. Först kändes det löjligt och så otroligt skrattretande, ja, vi kunde inte sluta skratta. Att allt kunde ta slut på bara en sekund. Att inget skulle vara som det brukade dagen efter.  Jag grät i kanske femton sekunder men sen tog tårarna slut och han torkade bort det som var kvar på mina kinder. Någon gång mitt i natten somnade jag på hans arm och hans ben slingrade in sig i mina för sista gången.

Morgonen därpå började jag skolan tidigare än honom och jag klädde på mig i det fortfarande mörka rummet. Lyssnade på hans tunga andetag under dubbeltäcket som hade plats för oss båda två. Trippade ut och åt i tystnad min sista frukost i hans kök. Öppnade försiktigt dörren till hans sovrum där flyttkartonger fortfarande stod på golvet och smög mot hans säng för att säga hejdå. Han drog mig till sig och vi kramades en lång stund innan jag försvann ut genom dörren. Det var inte bara ett vi-hörs-ikväll-och-ses-imorgon-hejdå utan ett hejdå-för-alltid. Morgonen var sval och min hjärna kändes tom.

Jag tror inte jag riktigt hade förstått att vi inte var tillsammans längre förrän jag steg in i mitt rum den kvällen, trots att jag blivit kramad av så många vänner den dagen och förklarat händelseförloppet om och om igen för nyfikna och omtänksamma hjärtan. Men i mitt rum var han överallt. Han var på bilderna och de handskrivna lapparna på min anslagstavla, i kläderna i garderoben och i de skrynkliga sänglakanen. Med darrig hand plockade jag ner postitlappar med ord som “jag älskar dig för alltid” och foton på oss två leendes mot kameran. Tårarna som förut kändes så långt borta strömmade längs mina kinder och jag var tvungen att känna efter för att se om jag verkligen fortfarande var hel. Mamma kom in i rummet och hjälpte mig plocka bort alla minnen och begrava dem långt ner i en låda, eftersom mina händer var för svaga för att göra det själv. Jag sjönk ihop i hennes famn och vi grät mot varandras axlar tills det inte fanns tårar kvar att gråta.

Han hade precis flyttat in i lägenheten då och när jag var på besök någon månad senare sa jag till honom att det var orättvist att han knappt hade några minnen kvar från oss i lägenheten medan jag hade hundra tusentals kvar hemma hos mig.
Allt gjorde så ont i mig just då.

Och alla trodde att det var för att jag var kär i honom fortfarande men hur mycket jag försökte förklara så förstod inte folk att jag inte var kär utan bara så fasligt ensam och vilsen. Visst saknade jag honom men inte för att jag ville bli tillsammans med honom igen utan bara för att alltid ha någon där. Jag hatade att höra att “tiden läker alla sår” och “det blir bättre snart” men förmodligen är det precis så det är.

Åh tid, du skrämmande dimension, tack för att du räddade mig.

Den 20e fyller jag år. Då önskar jag mig en ny kamera, en t-shirt från Acne, brouges från Asos och böcker.
Snälla, kan jag få det? Snälla?

Claras bilder från Emmaboda.

Hemma från Fiskeboda.
Trött. Sjuk.
Tänker dricka te, äta glass, titta på 90210 och sova. Och inte gå till skolan imorgon.

Värt.